(104) Och när de hör uppmaningen: "Kom och slut upp kring det som Gud har uppenbarat och kring Profeten", svarar de: "För oss räcker det som var våra förfäders tro." Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade all vägledning

(105) Troende! Era själar är ert ansvar. Om ni är rätt vägledda, kan de som har gått vilse inte skada er. Till Gud skall ni alla samlas åter och Han skall låta er veta vad era handlingar [var värda].

(106) TROENDE! När någon bland er känner döden nalkas och vill förordna [om sin kvarlåtenskap, skall han tillkalla som] vittnen två av era rättsinniga män eller - om han befinner sig på resa och tror att döden är nära - två andra utanför [ert samfund]. Håll dem kvar efter bönen och om ni tvekar [om deras trovärdighet] låt dem svära vid Gud: "Vi skall inte göra oss någon vinst av detta, inte ens [till förmån] för en nära anförvant, och vi skall inte undanhålla vad vi på Guds befallning har bevittnat - i annat fall skulle vi sannerligen höra till förbrytarna och syndarna."

(107) Och om det visar sig att de två [vittnena] gjort sig skyldiga till [sådan] synd, då skall två andra som står närmast till bland dem vars rätt har kränkts träda i deras ställe och de skall svära vid Gud: "Vårt vittnesbörd är sannare än deras och vi har inte överträtt [Guds bud] - i annat fall skulle vi sannerligen höra till de orättfärdiga."

(108) Detta [tillvägagångssätt] ökar sannolikheten att sanna vittnesbörd avges; vittnena måste annars vara rädda att [andras] eder därefter ställs mot deras eder. Frukta därför Gud och lyd [Hans befallningar]; Gud vägleder sannerligen inte trotsiga syndare.