(166) Det som ni måste utstå den dag då de två härarna möttes, skedde enligt Guds vilja och för att det skulle stå klart vilka de sanna troende var,

(167) och stå klart vilka de var som hycklade tro. [När] de sistnämnda fick uppmaningen: "Kom och kämpa för Guds sak!" eller "Försvara er!", svarade de: "Bara vi säkert visste [att det skall bli] strid, skulle vi gå med er." Den dagen var de otron närmare än tron, när de yttrade ord som inte kom från hjärtat, fastän Gud väl visste vad de ville dölja -

(168) de som sade om sina bröder, där de satt [i trygghet]: "Om de hade lyssnat till oss, skulle de inte ha dödats." Säg: "Håll då döden borta från er själva, om det ni säger är sant."

(169) Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Guds sak som döda. Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem.

(170) De gläds åt vad Gud i Sin nåd har skänkt dem och de gläds över [budskapet] att de som [ännu] inte har följt dem utan blivit kvar inte skall känna fruktan och att ingen sorg skall tynga dem.

(171) De gläds över Guds välgärningar och Hans nåd och [löftet] att Guds belöning till de troende inte skall utebli,

(172) [belöningen] till dem som besvarade Guds och Sändebudets kallelse efter att ha drabbats av det svåra slaget. De bland dem som gjorde det goda och det rätta och fruktade Gud har en rik belöning [att vänta].

(173) De som kände sin tro växa, när de varnades att [styrkor] hade dragits samman mot dem och att de borde vara på sin vakt, och svarade: "Vi behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?"