(105) och ålagt mig att inte säga om Gud annat än sanningen och jag kommer till er med ett klart vittnesbörd från er Herre [att mina ord är sanning]. Låt nu Israels barn lämna [detta land] med mig!"

(106) [Farao] sade: "Om du har kommit med ett tecken, låt oss då se det - om du är en av dem som håller sig till sanningen."

(107) Då kastade [Moses] sin stav och alla kunde se att den var en orm;

(108) och han drog fram sin hand och den lyste [skinande] vit inför alla kringstående.

(109) [Några av] de faraoniska stormännen sade: "Denne man är helt säkert en mästare i trolldom

(110) som vill driva bort er från ert land." [Farao frågade:] "Vad anbefaller ni?"

(111) De svarade: "Låt honom och hans broder vänta medan du sänder bud till städerna

(112) att alla skickliga trollkarlar skall inställa sig inför dig."

(113) Och trollkarlarna kom till Farao och sade: "Vi väntar oss självfallet en riklig belöning om vi segrar."

(114) [Farao] svarade: "Naturligtvis [skall ni få en ordentlig belöning]! Och ni skall höra till dem som står mig nära."

(115) [Trollkarlarna] sade: "Antingen kastar du, Moses, [din stav först] eller också kastar vi."

(116) Han svarade: "Kasta ni!" Och när de kastade [sina stavar] förvände de synen på människorna och satte skräck i dem och gav prov på stor trolldomskonst.

(117) [Då] ingav Vi Moses att kasta sin stav, och den slukade alla synvillor som [trollkarlarna] hade manat fram.

(118) Och sanningen segrade och det blev uppenbart att [deras] trolldom inte var annat än konster och knep.

(119) Och så led [Farao och hans stormän] ett förödmjukande nederlag.

(120) Men trollkarlarna störtade ned på sina ansikten