(38) då Vi gav din moder denna ingivelse:

(39) 'Lägg honom i en kista och sätt ut den i floden; floden skall föra [kistan] till stranden och en som är Min fiende och hans fiende skall [finna honom och] ta sig an honom.' Och Jag omgav dig med Min kärlek och du växte upp under Mina ögon..

(40) Och då gick din syster [till Farao palats] och sade: 'Skall jag visa er till [en kvinna] som kan ta hand om honom [och amma honom]?' Så gav Vi dig tillbaka till din moder, så att hennes ögon fick glädjas och hon glömde sin sorg. [När du hade nått vuxen ålder] dödade du en man. Vi befriade dig från ångesten [över detta] men prövade dig med [andra svåra] prövningar. Därpå vistades du flera år hos folket i Madyan; och nu, Moses, har du enligt Mitt beslut kommit [till Vårt möte];

(41) Jag har nämligen knutit dig till Mig själv.

(42) Bege er [nu] i väg med Mina budskap, du och din broder, och låt inte trötthet hindra er att anropa Mig!

(43) Gå till Farao - han har gått för långt i sitt övermod -

(44) men tala till honom i försonliga ordalag; kanske förmås han då till eftertanke eller grips av fruktan."

(45) De svarade: "Herre! Vi är rädda att han skall hindra oss i vårt uppdrag eller gå fram mot oss med våld."

(46) [Gud] svarade: "Ni har ingenting att frukta! Jag skall vara med er; Jag hör och ser [allt].

(47) Gå nu till honom och säg: 'Vi är din Herres sändebud. Låt Israels barn lämna landet med oss och straffa dem inte! Vi för med oss till dig ett tecken från din Herre. [Guds] fred skall vara med den som följer [Hans] vägledning!

(48) Det har uppenbarats för oss att [Hans] straff skall drabba dem som förnekar sanningen och vänder den ryggen.'”

(49) [När de fått företräde och Moses hade talat] sade [Farao]: "Vem, Moses, är då er Herre?"

(50) [Moses] svarade: "Han som ger åt varje ting dess väsen och form och sedan leder det på dess väg - Han är vår Herre."

(51) [Farao] sade: "Hur är det då med de släkten som levde före oss?"