(77) [EN DAG] gav Vi Moses befallningen: "Bege dig av under natten med Mina tjänare och röj för dem en torr väg genom havet; oroa dig inte för att [förföljarna] skall hinna upp er och var inte rädd [att vattenmassorna skall dränka er]!".

(78) Farao förföljde dem med sin här och vattenmassorna överväldigade [och dränkte] dem;

(79) i stället för att visa sitt folk den rätta vägen hade Farao lett dem vilse.

(80) Söner av Israel! Vi räddade er från er fiende och slöt förbund med er på högra sidan av berget Sinai och gav er manna och vaktlar till föda

(81) [och sade:] "Ät av det goda som Vi har skänkt er men gå inte till överdrift [och sätt er inte upp emot Mig i trots och olydnad] så att Min vrede drabbar er! Den som drabbas av Min vrede är förlorad!

(82) Men Jag ger förvisso den full förlåtelse som ångrar sig, antar tron och sedan lever ett rättskaffens liv och följer vägledningen."

(83) [GUD SADE:] "Moses! Vad har förmått dig att lämna ditt folk med sådan brådska?"

(84) Han svarade: "De följer i mina spår; och jag har skyndat till Dig, Herre, för att vara Dig till lags."

(85) [Gud] sade: "I din frånvaro har Vi satt ditt folk på prov, och samariern har lett dem vilse."

(86) Moses återvände till sitt folk med vrede och sorg i hjärtat [och] sade: "Har inte er Herre gett er ett frikostigt löfte, mitt folk? Har ni fått vänta för länge på att löftet [skulle infrias], eller önskar ni att Guds vrede skall drabba er och svek därför ert löfte till mig?"

(87) De svarade: "Vi bröt inte vårt löfte till dig av egen drift; men vi tyngdes av bördan av [det egyptiska] folkets smycken och så kastade vi dem ifrån oss, liksom samariern gjorde."