(43) - inget folk kan vare sig förkorta eller förlänga den för dem [utsatta] fristen.

(44) Och Vi sände det ena sändebudet efter det andra; var gång den utsände kom till sitt folk, beskylldes han för lögn. Och dessa släkten förintades, det ena efter det andra, men Vi lät berättelserna om dem fortleva [som lärdom för eftervärlden] - så var det ute med dessa människor som inte ville tro!

(45) DÄREFTER sände Vi Moses och hans broder Aron med Våra budskap och ett klart bevis på [deras] myndighet

(46) till Farao och hans stormän. Men de uppträdde högmodigt - de var sådana som går hårt fram mot andra.

(47) Och de sade: "Varför skulle vi tro på dem? De är ju bara människor som vi själva och deras folk är våra slavar!"

(48) De avvisade de två [budbärarnas] budskap som lögn och Vi lät dem [drunkna i havet].

(49) Och Vi skänkte Moses Skriften för att [hans folk] skulle få vägledning.

(50) Och Vi gjorde Marias son och hans moder till ett tecken [för människorna] och förde dem till en plats på en skyddad höjd som erbjöd vila och som vattnades av friska källor.

(51) NJUT, ni sändebud, av allt [i livet] som är gott och sunt och lev rättskaffens; Jag har full vetskap om vad ni gör.

(52) Detta ert samfund är i sanning ett samfund och Jag är [allas] er Herre. Frukta därför Mig!

(53) Men [människorna] har slagit sönder denna enhet och splittrats i sekter, där medlemmarna i varje sekt [framhäver] och gläds åt sina [särdrag].

(54) Men lämna dem nu [Muhammad] under en tid åt deras förvirrade föreställningar [och åt deras okunnighet, dessa avgudadyrkare].

(55) Tror de att Vi, om Vi ger dem rikedom och [många] söner,

(56) skyndar Oss att redan i detta liv ge dem [allt] det goda? Nej, de förstår inte [hur grovt de misstar sig]!

(57) De som bävar inför sin Herres [majestät]

(58) och som tror på sin Herres budskap

(59) och inte sätter något vid sin Herres sida