(41) Egyptier! Är det inte märkligt, att medan jag kallar er till [den väg som leder till] saligheten, kallar ni mig till Elden!

(42) Ni vill förmå mig att förneka Gud och att sätta vid Hans sida det som för mig är okänt, men jag kallar er [att tro på] den Allsmäktige, Den som förlåter och förlåter på nytt!

(43) Det råder inte något tvivel om att det som ni vill förmå mig [att tillbe] inte kan göra anspråk på tillbedjan vare sig i detta eller i nästa liv, och att det är till Gud som vi skall föras åter, och att de som förslösar sina själar har Elden till arvedel.

(44) Ni kommer att dra er till minnes vad jag säger! Och jag lägger mitt öde i Guds händer, Gud som inte förlorar någon av Sina tjänare ur sikte."

(45) Och Gud skyddade honom för deras onda anslag, men ringen av lidanden slöts kring Faraos anhang.

(46) Morgon och afton förs de fram till Elden, och den Dag då den Yttersta stunden är här [skall änglarna säga:] "För in Faraos anhang [och låt dem utstå] det strängaste av alla straff!"

(47) OCH DE skall tvista med varandra i Elden och de svaga skall säga till dem som ansåg sig stå över de andra: "Det var er vi följde; kan ni låta oss slippa en del av Eldens [straff]?" -

(48) Och de som ansåg sig stå över de andra skall svara: "Vi delar alla samma [straff]; Gud har dömt [Sina] tjänare!"

(49) Och de som befinner sig i Elden skall säga till helvetets väktare: "Be till er Herre om lindring i vårt straff, även om det bara är för en dag."